Det var någonstans efter förra sommaren, jag och min vän Marcus hade arrangerat Uddevalla Swimrun och vi var inte tillfredställda. Vi ville inte ha 365 dagar att ha till att bara planera en styck tävling. Vi scannade av vad som redan fanns i Uddevalla och insåg snart att ett hinderbanelopp var precis det som saknades. Vad som hände mellan det att iden formades till att den genomfördes i lördags är sammanfattningsvis:
Typ 100 möten
Typ 100 timmar planering
Datajobb – hemsida, grafik och beställning av vepor
Fixa anmälningssystem
Söka tillstånd till allt
Bygga hinder
Få andra att bygga hinder
Och så fortsätter det. Inte så spännande att läsa om, men ni förstår..
När jag vaknade på lördag, dagen D, hängde regnet i luften. När jag tio minuter senare satt i bilen regnade det. Är det någonsin torka i Uddevalla, så be mig arrangera något, så är torkan sedan ett minne blott. Men vädergudarna skojade mest, det tog inte lång stund innan regnet avtog och temperaturen steg. Vi packade upp tält, hoppborgar blåstes upp, banan cyklades igenom och kontrollerades, vi placerade ut alla goodiebags, maten började förbereda, militärerna tågade in på rad och strax därpå började deltagare och publik att välla in.
Resterande timmar, från det att första laget startade till att den sista kom i mål är mer eller mindre ett töcken. Ett lyckorusdimmigt sken höll sig över mig, nervositeten över att någon skulle skadas eller springa fel minskade hela tiden. Allt gick som smort, inget felade. Våra samarbetspartners och funktionärer skötte sig så bra att mina och Marcus arbetsuppgifter reducerades till att bli bara bli omkringminglande tjötgubbar.
Min uppfattning är att banans längd och innehåll passade alla målgrupper, nivån var hanterbar för alla. Folk var glada över att få go sallad efter de kommit i mål, och goodiebagsen var ett glatt tillskott. Smuts blandades med lycka och adrenalin. Musiken sköttes galant, och Mr Wester fick igång deltagarna innan start på ett extraordinärt bra sätt! Eldkastarna eldade upp stämningen, kaffevagnen gick på högvarv!Deltagarna berättade också för mig att militärerna längs banan skötte sig prickfritt. Barnen kunde hoppa mellan hoppborgar och barnhinderbana. Desto fler som gick i mål ju närmre kröp sig efterfesten.
Allt slit är verkligen värt mödan. Idag, en dag senare svävar vi fortfarande på moln, trots den sena kvällen igår (och i förrgår, och dagen före det…)
Vi ses igen den 29 juli, men då i ett annat sammanhang, nämligen Uddevalla Swimrun.
Ett stort stort tack till alla inblandade, funktionärer och företag.
Ett stort stort tack till alla deltagande!
Ett stort tack till alla invånare i vår stad!
// Dotte
